Man blir arg av att hela tiden höra hur arg man är trots att man var på riktigt bra humör innan. En morgon som startar på ett riktigt trevligt sätt, solen som faktiskt tittar fram mellan novembergrå moln och en kopp kaffe. Vem är sur då? Inte jag. Men att upplevas så får mig att fundera. Vad gör jag för fel? Varför upplevs jag som sur och arg när jag känner mig bra? Vad är det med mig som man inte står ut med?
Och att be om hjälp med något uppfattas som krav och ska motas med villkor och ilska.
Mitt soliga humör blev solkigt. Stora, skitiga kängan på skallen, mungiporna i botten och hjärtat som slår för snabbt.
Är det så det ska vara när jag kände mig glad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar