I väntan

Nu väntas det. På bättre tider på jobbet, på att mitt blodtryck ska bli bättre och det väntas på bebis. Mitt i allt väntande går tiden långsamt och snabbt. Jag vill att tiden ska fort men blir rädd av att det rusar fram. Är aldrig riktigt nöjd, känns det som. Jag tror att tröttheten och orkeslösheten gör sitt till men jag har ingen lust till någonting. Vill vakna upp i vår, snygg och smal och rik. Samtidigt vill jag inte missa en sekund av barnen. Inte heller missa en enda av bebisens sparkar.