Kronprinsessans make höll presskonferens i går morse. Jag och barnen satt och åt frukost och tittade på det. En bebis var född och det kändes ganska högtidligt trots att jag egentligen inte har mycket till övers för kungahuset.
Barnen till skola och dagis. Jag hade siktet inställt på min tid för borttagande av gipset, Huddinge sjukhus kl 9:30. Visst tryckte det väldigt neråt men inte var det väl på g? Nä, bilen till sjukan och sen fick vi se. Satt sen hos arbetsterapeuterna och koncentrerade mig på att hålla tillbaka värkarna. Jo, det kom faktiskt några där jag vasade 4-5.
Sedan gick (läs vankade) jag till jobbet för att hämta en sjukskrivning. Ringde sedan Henrik för att prata lite. Han jobbade. Och han tyckte jag skulle gå ner och låta mig undersökas på förlossningen. Nu när jag ändå var här. Sagt och gjort. Väl där var det nog ingen som trodde att något var på G. Fast det var det. Henrik kom ner i sina scrubs och vi kollade lite på ctg- kurvan. Värkar, inte så starka. Öppen 3 cm. Vi hinner kanske äta lunch? Jodå, fiskpudding i matsalen. Andas lite genom värkarna. Vas max 5. Gick ner till förlossningen igen vid 14:30. Barnmorskan pillade lite. Vattnet gick. Sen slits min kropp i stycken. Ingen fattar vad som händer. Allt går för fort och jag vill dö. Jag dör! Smärtan är överjävlig. Ingen hänger med. Allra minst jag. Stryper nästan Henrik. Bebisen kommer med handen under hakan och barnmorskan måste in och knöla med sin hand i mig. Men sen kommer han. Lilla Love. Så jäkla perfekt och duktig. Suger direkt, hungrigt och starkt.
Är så kär i min lilla son. Trots att det var den värsta smärtan någonsin. Värre än nåt. Och jag skrek. Skrek som en urkvinna. 15:09 den 23/2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar